Det händer inte oftare än max 1 gång på 5 år, men idag var det dags igen. Klockan ringde inte i morse, jag hade ställt den, men den var inställd på bara veckodagar och det är ju bra men inte när man ska upp på söndagar. Det hade väl inte varit någon fara om det inte varit så att jag skulle med ett flyg klockan 8:00. Jag vaknade av att solen sken in i sovrummet och det ska den inte göra klockan 4:45 och den visade också något helt annat.... 7:03. 7:05 var både jag och Mathias utanför lägenheten i full jakt på en Taxi, 7:10 satt jag i en. Även om nu dagen börjat lite dåligt så hade jag här efter tur med människorna jag träffade, först taxichauffören som tog det här på fullaste allvar. Kanske lite för mycket på allvar, speciellt i kurvorna, men fort gick det.... jag såg till 130km/h och där var inte visaren... Mamma bli inte orolig nu. Jag tänkte flera gånger att jag skulle be honom att sakna ner, men han hade nog kontroll och han gjorde ju det för min skull.
Till slut var vi framme på flygplatsen, 7:32. När jag kommer innanför dörrarana och är helt säker på att det är för sent för att checka in så kommer nästa räddande person. En kille som antagligen ser att jag är lite stressad :-) möter mig, frågar vilket plan och skriver en handskriven biljett, sen följer han mig dit jag ska och jag kan lugnt gå på planet med svetten rinnande. Jag vaknar alltså på västkusten 7:03 och har checkat in på östkusten 7:38, det trodde jag aldrig var möjligt och det är inget jag rekommenderar.
Nu sitter jag på hotellet i Sydkorea och kan börja slappna av lite och njuta av att det är minst 5 år till nästa gång!
Återkommer med fler detaljer härifrån snart
/Linnéa
2 kommentarer:
åhh herregud, vilken tur du hade!!!! underbar historia *typ*
lycka till i Sydkorea!
kram Ann
Oj, känner riktigt adrenalinet som pumpade i dig den timmen.
Skicka en kommentar