De första tonerna hörs och det känns stort. Att han sedan låter sådär och kontakten med publiken i stort uteblir är ursäktat. Han är ingen ungdom längre. Han har till och med gått från gammal till legend. Det är okej att vara trött då.
Bob Dylan går av, vi går och köper några öl. Egentligen tänkte vi att kvällen var slut men istället förvandlas området till det där som man kan sakna lite i Singapore. I ett land där allt är rent, snyggt och tillrättalagt var det skönt med ett litet dansande inferno ett litet Singaporianskt kaos. Michael Franti drog igång något slags jättelikt dansgolv. Det var sådär allsångsaktigt på ett bra sätt. Det fortsatte långt in på natten. En timme senare än tänkt kliver han av scenen och vi sätter oss i en taxi hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar